Jag brukade sucka åt människor, brukade väll skratta åt dem med ibland. Och ibland när jag kommer hem och sätter mig på min säng, så känns det som att en mörk stråle tynger ner mina axlar. Och jag kan inte få fram den känslan, som skulle säga "lycka".

Jag har fått något sorts lager runtomkring mig. Som inte släpper in någon. Och det känns bra. För då slipper jag bli besviken, vilket jag kommer bli.
Men ibland, vill jag bli det. Besviken. Istället för att gå runt som en zoombie. Jag vill rycka av lagren som håller mig tillbaka, och känna smaken, likt salt och socker. Ibland får du socker, och ibland får du salt. Och ibland, så får du båda.
Och ibland så räcker det med saltet du finner i dina tårar.

pöss.